Jag har funderat länge på det här med dagen ideal och hur man tror sig ska vara för att passa in i dagens samhälle. Jag tror att vi nu ser resultatet av dess hårda yta. Vi matas varje dag genom sociala media. Alla inspirationsbilder av det perfekta hemmet, perfekta kroppen, alla snygga kläder och ja listan kan göras lång. Men i verkligheten betyder det inte ett ruttet skit. Jag ser så många människor runt mig (och även jag själv) som lever med ångest, stress, anorexi och utbrändhet.  Psykisk ohälsa i dag är vardagsmat. Vi knaprar antidepressiva tabletter i dag som aldrig förr. Jag tror att sociala medier är en stor del av det. Vi jagar efter den perfekta kroppen, de perfekta hemmet, det perfekta (utåt sett) jobbet. Vi tar bilder på precis allting och lägger ut på instagram och facebook. Vi jagar likes och beröm. Man ska vara duktig. Jag tror att många går runt med en klump i magen för att man tror att man inte är tillräckligt söt, tillräckligt framgångsrik eller bara tillräcklig helt enkelt. Vi matas hela tiden av dessa fina oftast väldigt returscherade bilderna på instagram, bloggar och facebook. Alltså falska ideal. Hur orkar dom hela tiden hålla upp fasaden? Gör dom verkligen det när vi inte ser? Kanske ligger dom precis som du och jag trötta i en hög på golvet mellan varven. Inte konstigt att folk är utbrända.

 

Helt ärligt...Är det verkligen det där som betyder något i längden? Måste vi gå runt och vara så duktiga hela tiden? Varför kan vi inte bara säga till oss själva att VI DUGER PRECIS SOM VI ÄR. Bort med duktigheten.

 

Kan vi inte bara ge oss själva en stor fet kram och värdesätta våra unika egenskaper. Det är ju trots allt våra dom som är våra styrkor. Kom i håg att vi inte kan skylla på samhället för det är ju vi. Det är vi som bestämmer hur samhället ska se ut.