Varje gång som jag känner att livet inte är på topp så längtar jag efter min älskade ö. Jag vet inte vad det är med mig just nu. Jag känner mig liksom tom. Tom på energi och lite sorgsen på något vis. Jag vill inte träffa folk samtidigt som jag inte vill vara ensam. Världen går vidare och det känns som att jag står still. Det är i alla fall Gotland som är en av platserna där jag känner mig som mest hemma. Det är där jag känner mig mest nära mamma och pappa. Det är där alla minnen blossar upp. En blandning mellan glädje och sorg. Men lugnet man får i kroppen där är oslagbart.

 

I dag har jag repat inför Maserhallens stora jubileumskonsert. Det ska bli roligt att få vara med och sjunga då. Efter det så har Malin, Klara och jag ridit. Det är bra saker att göra för att bli på bättre humör.