Att vara en orolig själ

 
Jag har känt att det är något som inte stämmer innuti mig i några dagar nu. Mina händer domnar bort och det värker. Jag vet inte ens om det är psykiskt eller om det verkligen är något fel på riktigt. Jag är ju en orolig själ till naturen och får nojor av det mesta. En del säger till mig att jag ska försöka att inte tänka på det när något oroar mig eller om jag får hjärtklappning eller något liknande men det här med att stänga av sina tankar när man är orolig är lättare sagt än gjort. När jag ska koncentrera mig på att inte tänka på något så tänker jag ju på det ännu mera och då blir det bara ännu värre.  Jag har haft panikångest i över 10 år nu. Och visst har det blivit bättre och det kan gå långa perioder då jag inte lider av det alls så mycket. Men så fort jag blir lite stressad, om något negativt händer eller om jag bara sover dåligt så kommer det smygande igen. Inte i samma fulla skala som förut. Men jag känner av att jag inte är speciellt stresstålig längre.
 
Anledningen till att jag valt att skriva lite om det här är för att jag vill belysa att det är okej att prata om det. Att leva med psykisk ohälsa är ingenting man ska skämmas för. Att våga ta steget och vara öppen med det kan också hjälpa andra att våga prata om det och på så sätt får vi ett mer humant samhälle och dessutom se vi att vi inte är ensamma med att ha det såhär.
0 kommentarer